Skyldig en förklaring...

Ja, det får man nog säga att jag är. Hade faktiskt helt glömt bort mitt väldigt mörka och dystra blogginlägg från i fredags tills pappa lite fint tog upp det och frågade vad som hänt. Ingenting allvarligt, ingen fara här alltså. Är bara lite trött på läkarna och alla deras fina löften och hur jag faktiskt fortfarande går på det.. Man tycker ju, efter 60 läkarbesök, att jag borde ha lärt mig att aldrig lita på läkarna förrän de har bevisat att man kan. Grejen den här gången var något väldigt banalt för de flesta men som har stor betydelse för mig, kort sagt; de ringde aldrig. Och jag vet ju att läkare som säger att de ska ringa under veckan gör aldrig det, jag vet ju att de lovar så mycket och håller så lite, jag vet ju att det är så, ändå hoppas jag att den här gången, just den här gången så är det annorlunda. Men det är ju aldrig det, så man kan ju fråga sig varför jag aldrig lär mig.. Kanske för att allt kändes så bra? För att det faktiskt kändes som om det skulle ordna upp sig? Kanske för att hoppet sägs vara det sista som lämnar oss? Jag vet inte, men jag blev djupt besviken och har återigen taggarna, som har slipats och vässats av åtskilliga läkare, utåt mot läkarvården.