Jag tror det har att göra med den ständiga åtkomsten. Man kan få tag på alla överallt. Man pratar, konstant, med varandra, men det talade ordet faller för det skrivna nu för tiden i och med mobiler, datorer, surfplattor, Skype, Facebook, Twitter, Instagram, Tumblr osv. Ständigt uppkopplade, ständigt närvarande och ständigt levande våra utåt sett perfekta liv. Till och med viktiga, djupa samtal görs via sms!
Men när allt detta tas ifrån en blir man smått handlingsförlamad, man vet inte vad man ska göra, blir stressad och framförallt ensam. Väldigt, väldigt ensam..
Känslan av att prata med någon hela tiden, den är så stark. Jag kan gå en hel dag i skolan, mellan åtta och halv fem, men från och med att jag svänger av till min buss och de andra till sin så känner jag mig ensam och känner ett behov av att prata med någon, och då har jag pratat med folk hela dagen! Om jag inte skulle få tag i någon så känner jag mig fruktansvärt ensam, och efter ett tag även orolig. För tänk om det hänt något? Om det är därför dem inte svarar? En person som alltid svarar inom en minut tar plötsligt två timmar på sig.. Vanligtvis vet man vem som svarar snabbt och vem som inte gör det, men det är en skrämmande upplevelse att någon som man alltid får kontakt med plötsligt är så okontaktbar. Det är så sällsynt i min värld att det är skrämmande..
Lite djupa tankar från bilfärden ner till Lund dit jag äntligen har fått åka för att träffa en läkare! Nu håller vi både tummar och tår för att de har något vettigare att säga än: "Lär dig leva med det.."
Lite bilder på några av mina inköp för att stödja Red Nose Day som hjälper barn i Afrika att få vaccin ^^
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar