Börjar saker och ting äntligen hända?

Jag tror faktiskt det. Efter mycket kontakt till och från med sjukvården så har jag faktiskt kommit någonstans. Min anmälan till patientnämnden togs på största allvar och diskussionen kommer upp på nästa stora möte, jag har blivit magnetröntgad igen, jag har blivit skickad till Lund och de har bekräftat remissen och jag ska få en tid inom kort. Så äntligen kanske saker och ting börjar reda upp sig? Jag håller tummarna för det och att de äntligen tar mig på allvar, jag vill bli normal igen. Jag menar, ni ska se maten jag får i skolan.. Det är inget fel på den, och jag är väldigt tacksam att de fixar mat till mig, men jag vill kunna äta vanlig mat igen. Riktig mat och inte mat de har kört med en stavmixer. Men, men, vi håller tummarna för att det kommer lösa sig nu :) Helst innan England, jag vill inte leva på mixad mat när vi är där :/

Tjolahopp!

Lite bilder kanske ska upp också, här kommer några nostalgiska bilder jag hittade igår när jag gick igenom alla våra bilder i alla album här hemma ;)

Jag och Karin målar ägg till påsk

 Chillin' with the dog

Jag och Magnus även om det inte syns så tydligt på bilden ;)

 Jag och Nils, bästa polare

Beskyddet sitter kvar ^^

Ja, jag kunde somna på de mest konstiga ställen..

Jag och Pampas

 Gustav med sitt älskade dinosaurieland :)

Dagisbilder! Här är jag och Maja, haha, vi hänger ihop än!

Lite äldre på den här bilden, haha, men fortfarande desamma!

Hela dagis samlat på en fest! Avslutning kanske? Mamma, lust att fylla i?

Och givetvis en farsdagpresent till pappsen, det är ju trots allt fars dag idag!

Haha, lite nostalgi där då ja ^^

Varvar ner...

Japp, nu har jag suttit med läxläsning i 7 timmar i streck med paus för att äta middag. Lite snurrig är jag allt nu. Sitter och lyssnar på One Direction och tack gode Gud för att jag ha dem för att hålla mig på benen i skolan. Visst har jag alltid hört folk säga att tvåan på gymnasiet är värst men jag har alltid trott att det skulle vara typ som åttan. Nej, nej, i åttan hade vi iallafall lite vettiga lärare som förstod att man inte kan berätta för klassen att man har prov två dagar senare -.-'
Jag är så trött att ögonen går i kors på mig, det är helt sjukt. Från två veckor in på terminen har vi haft minst två prov i veckan, ibland upp till fyra prov på en vecka, och när jag nu tittade framåt insåg jag att det fortsatte på den vägen hela vägen till jullovet. Känns ju kul. Eller inte.
Jag har alltid hävdat att jag ska ta mitt körkort dagen då jag fyller 18 men har nu insett att det inte kommer fungera i mitt liv, jag hinner helt enkelt inte. Allt som inte är häst och läxor måste prioriteras bort, det innebär tyvärr ibland mig själv. Men, that's life. Om två år är helvetet över, då kommer jag vara lycklig, tänk att bara vakna och känna att pressen från skolan är borta, åtminstone för ett tag. Just nu går vi till skolan ständigt trötta, ständigt oroliga. Oroliga över att få veta två dagar i förväg att vi ska ha prov, det är inte första gången det hänt. Tryggheten alla snackar om man ska känna i skolan är bara skitsnack, du går dit för du måste, inget annat.