Nu har tiden sprungit iväg igen ...

... och det har gått alldeles för länge sedan jag bloggade. Men, beroende på hur man ser på det, har inte haft någonting speciellt att blogga om på senaste tiden heller.

Men nu var jag i Lund i förrgår och kan därför ge en ljusare uppdatering än på länge.
Läkaren var lika underbar som alltid när vi kom, även om det gjorde mig lite nervös när vi kallades upp till operationsväntrummet. Det var dock ingen fara utan hon va helt enkelt i en operationssal för dagen så då fick mitt besök också hamna där.
Hon förklarade lite mer ingående om vad den lilla operationen skulle ge mig, en viss gapförmåga och det kommer inte göra lika ont längre. Jag kommer aldrig bli helt bra, men det har jag släppt nu, ingen mening att tänka på något man inte kan få, bättre att vara glad över att smärtan kommer försvinna. Dessutom får jag prova en ny smärtlindring, nämligen att få kortison insprutat direkt i leden. Även om det bara var en ml så är mina käkleder redan ganska trånga av den grumliga ledvätskan som redan är där, så att få en ml till insprutat känns ju, milt sagt. Första dagen var det ingen fara eftersom halva ansiktet var bedövat av bedövningsmedlet men allteftersom det släppte så kände jag att det är för mycket vätska där. Kan fortfarande inte bita ihop på vänster sida eller gapa mer än en knapp cm, och det gör väldigt ont när jag rör underkäken så jag pratar lite lustigt ibland. Men om det fungerar, om det verkligen fungerar och ger mig en hel månad med smärtlindring så kommer det definitivt vara värt ett par dagar av att må såhär! Mamma är ju dessutom numera expert på att laga ordentlig, god mat till mig även mina värsta dagar så hon gör att jag slipper mina näringsdrycker!
Det enda negativa med besöket häromdagen var att det inte kommer gå lika fort att få opereras som vi hoppades på. De skulle försöka få in mig innan sommaren men de kunde inte lova något. Har jag riktig tur och de får ut några extra operationsdagar så finns dock chansen att jag får opereras redan i maj. Men om inte, tja, jag har levt med det i snart tre år, om bara kortisonen verkar så jag kan använda det som smärtstillande så kan jag vänta lite till. Ett par månader hit eller dit efter tre år är trots allt inte så farligt!

Haha, hade väldigt kul med bedövningsmedel i halva ansiktet och jag kunde höja ett ögonbryn för första gången i mitt liv! Så utskrattad jag blivit av mina vänner när jag försökt mig på det tidigare ;)

Vad gör man?

Vad gör man när tankarna är för stora att sätta ord på?


Lite bilder från livet just nu;
Min älskade tös!

Mysigt sätt att spendera sena kvällar när alla andra sover!

Snöfritt, soligt och relativt varmt, vad mer kan man begära?

Har man sagt A ...

... så får man säga B.

Tja, tänkte att man kanske skulle ge en uppdatering om mina käkar eftersom sist jag skrev var allt ganska ovisst. Och käkarna, tja, det är mest det i mitt liv för tillfället..
Läkarna ringde för ett par veckor sedan, och att jag inte skrivit förrän nu beror på att jag har jobbat på att acceptera och ta in allt de berättade. Hm, det där lät hemskt, så farligt är det egentligen inte.
Läkarna ringde och pratade med mig när jag var i skolan. De berättade att de gör den lilla operationen, och det är ju alltid något bra. Problemet är att mina käkar är i mycket värre skick än vad någon tidigare trott. Höger sida ser helt okej ut, den är bara lite tilltufsad av allt stryk den fått sedan vänster käke la av. Vänster sida däremot är mer eller mindre helt förstörd. Disken har hamnat för långt fram, det har vi vetat om ett tag, däremot visste vi inte att disken efter för lång tid i detta läge har format om sig och är nu mera missbildad. Om den skulle gå tillbaka i rätt läge skulle den inte fylla någon funktion eftersom den inte skulle kunna göra det som den är menad att göra. Dessutom är ligamenten för utslitna och skadade att de inte skulle kunna hålla kvar disken i rätt läge.
Det bästa läkarna kan ge mig nu är titthålsoperationen. Den kommer ge mig smärtlindring och ge mig ett visst mått av gapförmåga tillbaka. Men allting annat är osäkert. Vi vet inte hur länge det kommer hålla eller någonting. Vi vet, att med dagens teknik kommer jag inte kunna bli helt frisk. I värsta fall får de plocka bort diskarna helt, men det kommer ge mig förslitningsskador inom tio år. Så hur vi än gör kommer det aldrig bli helt bra.
Mamma ringde och pratade med läkarna och hon fick en något mer optimistisk version. Men i stort var det samma sak.
Det är intressant att trots 60+ läkarbesök insåg de aldrig att jag skulle till Lund. Och det är inte så att det vore något ovanligt eller konstigt med att jag skulle skickas dit för det är inget ovanligt. Bettfysiologen som jag var hos för ett år sedan borde ha skickat mig dit. Istället har jag fått göra totalt onödiga behandlingar som inte hade något med saken att göra och som till och med hade kunnat förstöra allting ännu mer eftersom läkarna inte tog reda på vad som var felet innan de började behandla. Och vad skulle vi göra? Vi visste ju inte vad som var fel, vi litade ju på att läkarna skötte sitt jobb. Att jag överhuvudtaget kom till Lund var för att jag anmälde vår högsta käkkirurg till patientnämden efter att han varit nedlåtande och nonchalant och det var dem som skickade mig till Lund.
Det jag har tyckt varit jobbigast har varit att alla läkare, utom de som inte trodde mig, har alltid sagt att: "om det inte löser sig kan du alltid operera dig så blir du frisk igen". Att sen få reda på att så inte är fallet, jag kan inte operera mig och bli frisk, jag kommer aldrig kunna äta vad jag vill, jag kommer alltid få vara försiktig, det var jobbigt. Men nu har det gått ett par veckor, och jag har pratat med både min familj och mina underbara vänner om det och nu har jag accepterat faktumet. Jag är inte glad över det, men jag har accepterat det. Nu är jag bara glad över att smärtan sägs försvinna, så vi hoppas på det.
För vad mer kan man göra när man springer ett lopp där mållinjen plockats bort?