Nu har tiden sprungit iväg igen ...

... och det har gått alldeles för länge sedan jag bloggade. Men, beroende på hur man ser på det, har inte haft någonting speciellt att blogga om på senaste tiden heller.

Men nu var jag i Lund i förrgår och kan därför ge en ljusare uppdatering än på länge.
Läkaren var lika underbar som alltid när vi kom, även om det gjorde mig lite nervös när vi kallades upp till operationsväntrummet. Det var dock ingen fara utan hon va helt enkelt i en operationssal för dagen så då fick mitt besök också hamna där.
Hon förklarade lite mer ingående om vad den lilla operationen skulle ge mig, en viss gapförmåga och det kommer inte göra lika ont längre. Jag kommer aldrig bli helt bra, men det har jag släppt nu, ingen mening att tänka på något man inte kan få, bättre att vara glad över att smärtan kommer försvinna. Dessutom får jag prova en ny smärtlindring, nämligen att få kortison insprutat direkt i leden. Även om det bara var en ml så är mina käkleder redan ganska trånga av den grumliga ledvätskan som redan är där, så att få en ml till insprutat känns ju, milt sagt. Första dagen var det ingen fara eftersom halva ansiktet var bedövat av bedövningsmedlet men allteftersom det släppte så kände jag att det är för mycket vätska där. Kan fortfarande inte bita ihop på vänster sida eller gapa mer än en knapp cm, och det gör väldigt ont när jag rör underkäken så jag pratar lite lustigt ibland. Men om det fungerar, om det verkligen fungerar och ger mig en hel månad med smärtlindring så kommer det definitivt vara värt ett par dagar av att må såhär! Mamma är ju dessutom numera expert på att laga ordentlig, god mat till mig även mina värsta dagar så hon gör att jag slipper mina näringsdrycker!
Det enda negativa med besöket häromdagen var att det inte kommer gå lika fort att få opereras som vi hoppades på. De skulle försöka få in mig innan sommaren men de kunde inte lova något. Har jag riktig tur och de får ut några extra operationsdagar så finns dock chansen att jag får opereras redan i maj. Men om inte, tja, jag har levt med det i snart tre år, om bara kortisonen verkar så jag kan använda det som smärtstillande så kan jag vänta lite till. Ett par månader hit eller dit efter tre år är trots allt inte så farligt!

Haha, hade väldigt kul med bedövningsmedel i halva ansiktet och jag kunde höja ett ögonbryn för första gången i mitt liv! Så utskrattad jag blivit av mina vänner när jag försökt mig på det tidigare ;)