Lycka!

Lyckan i att få svar.
Lyckan i att veta vad som händer.
Lyckan i att förstå.
Lyckan i att någon lyssnar.
Lyckan i att få några få ord som betyder så mycket.
Lyckan i att vakna i tystnad.
Lyckan i att vakna utan smärta!

Äntligen, äntligen! Jag har äntligen träffat den mest underbara läkare någonsin! Hon var jättetrevlig och även om jag var skeptisk när jag kom dit på grund av mina tidigare erfarenheter med läkare.
Känslan av att hon faktiskt lyssnade och när jag bad henne förklara vad det var som är fel med mina käkar gjorde hon det. Hon visade att miniskerna halkat bort från käkbenen vilket lett till en svullnad och att ligamenten lossnat från baksidan eller var ordentligt uttänjda, hon förklarade att svullnaden tryckte på innerörats ben och att det är det om orsakar min tinnitus, hon förklarade att min vänstersida är värre än högersidan och att denna sida inte kommer behöva fixas eftersom det löser sig själv om man fixar vänstersidan, och det ska dem alltså göra nu! (Från och med nu varnas eventuellt känsliga läsare eftersom behandlingarna kan låta aningen brutala..). Min läkare ska diskutera med sina specialistkollegor på tisdag om vilken operation jag ska göra, för en operation kommer jag inte undan. Det finns en liten och en stor, men hon trodde tyvärr inte att det skulle räcka i mitt fall. Den lilla operationen går ut på att man gör en titthålsoperation där man sen spolar rent käkarna inifrån för att få ut gammal ledvätska och få ny, ren so kan minska svullnaden så disken kan hamna rätt av sig själv. Min läkare däremot var ytterst tveksam till den utan tror vi får gå rätt på den stora. Där sövs man ner, sen opererar dem inifrån munnen och sågar isär käkbenet för att det ska halka ner och disken därmed kan åka tillbaka. Därefter får man tänderna "gipsade", dvs man får en sorts tandställning som håller ihop munnen på en så att man inte kan gapa och detta ska jag sedan gå med i minst fyra veckor och endast leva på flytande föda. Jag får dessutom knappt lämna huset för vare sig skolan eller stallet då minsta beröring kan förstöra alltihop, så vad jag ska göra med Larissa under den här tiden vet jag inte. Ingen som känner att de vill ha en häst att mysa och rida en månad?
Så på tisdag ska de ta upp mitt fall bland specialistläkarna sen hör de av sig, så vi får se vilken operation de väljer, idag lutade det mot den andra, men vi får väl se! Själv längtar jag efter att få vakna upp utan smärta och i tystnad, det är lyckan just nu!
För att inte tala om lyckan i att faktiskt någonstans långt borta se målflaggan, se dagen då jag faktiskt vaknar och allt är tyst och jag inte har ont längre! Den dagen, dagen som får mig att kämpa vidare, kämpa trots smärtan det kommer att ta för att allt ska bli bra, den håller mig på benen i det här.
Jag stod på mina knän, bönade och bad för att det skulle sluta, men nu har jag sakta börjat resa mig för att kämpa mig mot målet!