Galenskap

Jag vet att alla tycker jag är mer eller mindre galen när det kommer till One Direction. Att jag ibland helt random kan le för något de sagt eller gjort, eller att jag skrivit ner deras låttexter i runskrift och har på väggen, eller att jag fangirlar sönder för att jag nu faktiskt kanske har en chans att få se dem, live! Att jag nu, när jag är så trött att jag knappt kan hålla ögonen öppna, ligger och tänker på dem. Det kanske är galenskap, jag vet inte. Men det jag tycker är det bästa är att alla i min familj och släkt verkligen stöttar mig i det här! Jag menar, de bryr sig antagligen inte ett dugg om One Direction egentligen men ändå kan de hålla en konversation med mig om dem, de håller koll på dem för min skull, lyssnar och stöttar mig. Livnär min dröm helt enkelt! Och det tycker jag är fantastiskt! För att nämna några exempel så har mina föräldrar idag hjälpt mig att få boende tillsammans med mina bästa kompisar när vi åker till London för att gå på deras konsert, för ett tag sedan fick jag ett sms av Magnus där han påminde mig om att 1D var med på avslutningsceremonin för OS, Henrik och Daniel brukar båda prata om 1D med mig och Gustav kan då och då berätta om något han hört om killarna, för att bara nämna några exempel! Varför? För att de vet vad killarna betyder för mig! Även om chansen att jag faktiskt får träffa och prata med dem är minimal så stöttar dem ändå och driver drömmen. De vägrar låta mig krossa den!

Och kanske är det galenskap att vara en Directioner men i så fall blir jag gladeligen kallad galen.