Jag vill ...

Jag vill så mycket, så mycket som jag skrattar och säger att jag längtar efter när allt med käkarna är över.
Jag vill äta en fralla utan att ha ont
Jag vill äta kött, riktigt kött
Jag vill äta en hel morot, bara skalad, inget mer
Jag vill ha ett riktigt gapskratt med mina vänner utan att veta att jag kommer få ont av det
Jag vill äta ett knäckebröd med smör och ost
Jag vill kunna röra huvudet som jag vill
Jag vill kunna bita ihop mina tänder
Jag vill kunna gapa bara för att jag kan
Jag vill kunna gäspa
Jag vill kunna nysa

Jag vill kunna äta utan alla försiktighetsåtgärder

Jag vill slippa vara försiktig

Och, framförallt, jag vill inte ha ont.

Givetvis gör jag mycket av detta ändå, jag äter, dricker, skrattar, gäspar, nyser osv, men inte utan att ständigt vara försiktig, inte utan att kontrollera allt som går först. Jag har lärt mig tugga på mitt sätt, dvs jag biter aldrig ihop helt, jag maler ner maten istället. Det funkar, det känns, men gör inte lika ont som att bita det rakt av. Så, med andra ord, jag längtar efter ett liv där jag inte har ont.

Effekten av den andra kortisonsprutan blev inte vare sig som vi hoppades eller trodde. Det blev dåligt de första dagarna, det blev jag förra gången också, som i; riktigt dålig. Jag hade väldigt ont, men visste att det i slutändan skulle leda till något gott. Det gjorde det inte den här gången, tyvärr.. När jag ringde käkkirurgen förra veckan så förklarade hon att det inte alltid hjälper lika bra. 

Mitt problem är att allt fortfarande blir värre. För varje dag som går så får jag ondare, kan gapa mindre. Inte som i att det går succesivt, men genomsnittligen. Egentligen är det ganska stabilt innan det på ca en vecka bestämmer sig för att ta ett ordentligt skutt och bli en bra bit värre, sen blir det stabilt där för allt mellan ett par dagar till några månader, sen har man vant sig, och så blir det värre igen.

Pratade med min läkare om detta, eftersom det oroar mig och hon lovade, som den första läkaren under dessa tre år, att skriva ut ordentligt smärtstillande åt mig. Så jag fick Artrox, en smärtstillande och svullnadsdämpande medicin jag ska prova och som mamma hämtade ut samma dag. Det tar en ca vecka innan vi vet resultatet, men det har redan hjälpt en del, tagit bort toppen av isberget. Jag har inte lika ont hela tiden längre, mestadels när jag äter som det protesterar, och när jag biter ihop hårt. Men det allmänna har förbättrats.

Men, jag ska egentligen inte klaga, det finns många som har det värre än jag. Var bara tvungen att få ventilera mig lite, för er skull hoppas jag inte att ni läst såhär långt, haha! Men om ni har det, kram på er, time for my meds so gotta go!

Här är mina kära tabletter, de är inte små, och jag som knappt kan svälja en Alvedon utan att dela den!