Hm.. fortsättning på mina konstiga tankar..

Japp, nu var det dags igen, har haft ett sådant där filosofiskt ögonblick som jag tycker om att blogga om ;)
Vad är det då den här gången? Jo, jag spinner vidare på inlägget där jag skrev om hur folk betecknar sig själva och att jag använder ordet "konstig" för att beskriva mig själv. Jo, jag har hittat en sån där typisk Svenne-sak som alla skojar om men inte riktigt tar på allvar. Dock är det här på allvar. Jag menar; om man lyssnar på hur snacket går så är det där så otroligt svenska ordet, det som inte finns någon annanstans i hela världen, så viktigt. Vilket ord tänker jag på? Jo, ordet lagom så klart. Jag menar, se er omkring, lyssna på folket som pratar! Allt ska vara lagom!

Så här ser det ut för oss ungdomar, för att ta några exempel som jag ser varje dag.
Du ska sminka dig, men du får inte sminka dig för mycket. Du ska vara smart, men inte för smart. Du ska kunna allt utan att plugga på det (visserligen blir just den detaljen lite bättre om man går natur). Du ska vara atletisk, men inte för atletisk (om du är tjej, är du kille kan du vara hur atletiskt du vill). Du ska vara rolig, men inte för rolig. Du ska vara snygg men inte för snygg. Du ska vara duktig men inte för duktig på något. Du ska vara dig själv, men ändå inte stå ut. Du ska inte vilja ha mat (om man är tjej, är du kille är det tvärtom). Du kan inte säga att: "Oj, jag har huvudvärk idag" för då är du världens klagoande som vill att folk ska tycka synd om dig. Du kan inte säga: "Oh, det gjorde jag bra!" för då skryter du, men du får heller inte säga: "Vad dålig jag är" för då vill man bara att alla ska tycka synd om en. Du ska med andra ord vara helt lagom.

Jag menar, allvarligt, och så undrar samhället varför ungdomar är stressade idag?!? Tja, den balansgången är minsann inte lätt att gå, det är en väldigt tunn lina som slakar ordentligt som man ska försöka balansera på och som om inte det vore nog så är den väldigt ombytlig. För att göra ett enkelt uttryck av det hela: Försök gå på en slak fiskelina högt uppe i luften när det blåser...

Jag gav mig aldrig på den där linan, jag fegade ur för länge sedan. Försökte inte ens. Jag ställde mig på marken med båda fötterna tryggt på jorden. Men det är inte heller bra enligt samhällets normer. Visst är jag mig själv, men som jag sa innan; man ska vara sig själv men inte för mycket. Om man inte får vara sig själv helt, hur kan man då vara sig själv??

Ja, jag förstår mig inte på det, men som mina vänner sa till mig när jag började i en ny klass: "Maria, dem som inte tycker om dig för den du är och som du behöver ändra på dig för att bli vän med dem, vad kommer det vara för vänner?". Jag började klampa ut på linan, men nu är jag tillbaka med båda fötterna på jorden. Nöjd och stolt över att kunna säga att jag är jag, är du inte nöjd med den jag är? Fine, ditt problem! Jag kommer inte tvinga någon att bli min vän, för jag har redan mina vänner som älskar mig, precis som jag är! :D