Kronisk smärta.
Två ord som rymmer så mycket. Tänk på det för ett ögonblick. Det är inte något man kan sätta ett plåster på. Det är inte något som man kan blåsa lite på. Det är inte något man kan säga "Det går över tills du gifter dig!" till. Kronisk smärta är något som följer dig varje sekund, varje minut, varje timme av varje dag, månad efter månad, år efter år. Det finns inget slut, inte som du kan se åtminstone. Det finns inget "Det går över tills du gifter dig!" för det vet du inte, det finns inga garantier för det, inga löften som kan ges.
Man lär sig leva med det dock. Det är, åtminstone för mig, en berg- och dalbana. Vissa dagar kommer jag knappt upp ur sängen, andra kan jag nästan helt koppla bort smärtan. Men vad gör man? Man tar sig upp ur sängen på morgnarna, man går till skolan, man skrattar och ler, man skojar och pratar, man går hem, man åker ut till stallet, man pluggar, man fixar allt som måste fixas. Men man orkar egentligen inte. Allting sker som om det vore någon annan som gjorde det. Man kliver in i en roll där man stänger in smärtan i ett litet, litet utrymme någonstans långt bak i hjärnan och sedan gör man allt man kan för att behålla den där. Det är tröttsamt, det är jobbigt, det är både psykiskt och fysiskt påfrestande, man är alltid på spänn, alltid fullständigt medveten om hur skört allt är och hur lätt allt kan brista. Kan någon klandra mig för att jag kommer hem från skolan så utmattad att jag måste sova? Att jag ibland är som ett spöke, som vandrar omkring som i ett töcken och verkar helt borta?
Jag vet; varför ta upp detta nu? En vecka kvar innan operation, sedan är allt löst!
Nej, efter fyra år av kronisk smärta är det ingenting som kommer försvinna i en handvändning. Jag kommer behöva lära mig av med smärtan. Jag kommer ha fantomsmärtor då jag medicinskt sett amputeras. Min hjärna kommer inte kunna koppla att problemet är borta, utan jag kommer behöva medicinsk hjälp för att lära mig att jag inte har ont längre. Kanske kommer jag med tiden få tillbaka känseln överallt också. Jag har känselbortfall ett par centimeter framför öronen, om det beror på förra operationen kom åt någon nerv, eller om det är min hjärna som helt enkelt kopplat bort de delarna i ett försök för att skydda sig själv från smärtan är svårt att veta, men förhoppningsvis slutar det med att jag får tillbaka känseln fullt ut.
Jag har iallafall äntligen fått komma till smärtkliniken och fått ordentliga mediciner, och de hjälper en hel del. Men dosen håller fortfarande på att ställas in så den hjälper inte fullt ut än.
En väldigt bra blogg om kronisk smärta:
http://invisibleillnessbattle.wordpress.com/2013/09/07/6-things-about-chronic-pain-you-didnt-know-you-knew/
Kort sammanfattat: Hen stolpar upp 6 saker de flesta inte vet om kronisk smärta, eller i varje fall inte tänker på.
1.
Smärta är utmattande. Hur mycket du än försöker låtsas att den inte finns så kommer den alltid tugga på ditt medvetande och det är uttröttande.
2.
Smärta förstör din sömn. Man kan ju tänka sig att efter en dag med att slåss med smärtan är man så trött att man skulle kunna sova igenom vad som helst. Men så är det inte, när man väl somnat naggar smärtan fortfarande på medvetandet och stör sömnen på alla sätt som finns. Man vaknar, man sover oroligt, man har svårt att somna, man har svårt att komma till ro, etc.
3.
Smärta gör dig grinig. Det är jobbigt att handskas med smärta, och det gör att det ibland är svårt att kontrollera sitt humör och se det roliga i saker. Minsta lilla kan bli så stort och överväldigande för någon med kronisk smärta.
4.
Smärta förstör din koncentrationsförmåga. Smärta låter sig inte ignoreras särskilt enkelt, och det kräver det mesta av koncentrationsförmågan för att inte bryta ihop i en hög, det finns inte mycket koncentration över till annat.
5.
Smärta påverkar din självkänsla negativt. Det är mycket att handskas med ett vanligt liv
och kronisk smärta, och man måste tillslut backa i hur bra man kan utföra sitt arbete/skolgång, sitt sociala liv osv. Att inse att man inte kan vara så perfekt och duktig som man vill och vet att man egentligen kan men man orkar inte, det tär på både självkänsla och självförtroende.
6.
Smärta gör dig inåtvänd och gör att du isolerar dig. Man orkar inte umgås med allt och alla längre, det enda man orkar är att ligga i sängen och göra ingenting.
Ledsen att detta inte blev det muntraste blogginlägget, behövde bara få skriva av mig lite.
