Jag vet inte riktigt vad jag känner inför allt det här. Jag är nervös, givetvis. De ska plocka bort min käkdisk. Jag vet att det inte är någon jättestor operation men för mig är det stort. Jag har väntat på den här dagen i fyra år. Givetvis är jag nervös. Men jag är förväntansfull också! När jag är bra igen, och det kommer jag bli, tänker jag göra allt det som mina käkar hindrat mig att göra. Äta! Träna! Börja på olika aktiviteter igen! Vara fri att inte hela tiden fundera på konsekvenserna och hur jag kommer må med käkarna efteråt! Jag är inte jättepepp på att ha sidecut, kommer dessutom ha sidecut på balen, dvs de kommer raka bort håret runt örat på mig, men jag ska gå till olika frisörer och se vad de kan göra åt det, det är ett pris som är värt att betala. Och lättnaden. Känslan att allt faktiskt kommer ordna sig nu. Jag har dessutom fått nya mediciner som faktiskt hjälper, jag får sova på nätterna och jag de tar bort udden av smärtan. Än så länge håller vi på att trappa upp den, då det måste ske i en övergångsfas. Jag äter både Paraflex och Norflex för att jag ska kunna slappna av och hindra att jag spänner kroppen för att det gör ont. Sedan får jag Gabapentin, som egentligen är en epilepsimedicin, som stänger av vissa nervbanor och därmed hindrar hjärnan från att registrera smärtimpulserna, och de hjälper faktiskt! Sedan har jag fortfarande mina Citodon för att ta hand om smärtattackerna, men jag har haft en relativt lugn period, även om det börjar bli värre igen. Men nu är det snart operationsdags!
Håll tummarna för mig!
Mina nya mediciner!
Största lakersfanet i stan!
Rytmikshow (med andra ord, vi dansade på scen inför hela trean...) i skolan, jag var rysk soldat, haha!
Våren är här och hästarna njuter av att få bada!
Skogsrunda!
