... så får man säga B.
Tja, tänkte att man kanske skulle ge en uppdatering om mina käkar eftersom sist jag skrev var allt ganska ovisst. Och käkarna, tja, det är mest det i mitt liv för tillfället..
Läkarna ringde för ett par veckor sedan, och att jag inte skrivit förrän nu beror på att jag har jobbat på att acceptera och ta in allt de berättade. Hm, det där lät hemskt, så farligt är det egentligen inte.
Läkarna ringde och pratade med mig när jag var i skolan. De berättade att de gör den lilla operationen, och det är ju alltid något bra. Problemet är att mina käkar är i mycket värre skick än vad någon tidigare trott. Höger sida ser helt okej ut, den är bara lite tilltufsad av allt stryk den fått sedan vänster käke la av. Vänster sida däremot är mer eller mindre helt förstörd. Disken har hamnat för långt fram, det har vi vetat om ett tag, däremot visste vi inte att disken efter för lång tid i detta läge har format om sig och är nu mera missbildad. Om den skulle gå tillbaka i rätt läge skulle den inte fylla någon funktion eftersom den inte skulle kunna göra det som den är menad att göra. Dessutom är ligamenten för utslitna och skadade att de inte skulle kunna hålla kvar disken i rätt läge.
Det bästa läkarna kan ge mig nu är titthålsoperationen. Den kommer ge mig smärtlindring och ge mig ett visst mått av gapförmåga tillbaka. Men allting annat är osäkert. Vi vet inte hur länge det kommer hålla eller någonting. Vi vet, att med dagens teknik kommer jag inte kunna bli helt frisk. I värsta fall får de plocka bort diskarna helt, men det kommer ge mig förslitningsskador inom tio år. Så hur vi än gör kommer det aldrig bli helt bra.
Mamma ringde och pratade med läkarna och hon fick en något mer optimistisk version. Men i stort var det samma sak.
Det är intressant att trots 60+ läkarbesök insåg de aldrig att jag skulle till Lund. Och det är inte så att det vore något ovanligt eller konstigt med att jag skulle skickas dit för det är inget ovanligt. Bettfysiologen som jag var hos för ett år sedan borde ha skickat mig dit. Istället har jag fått göra totalt onödiga behandlingar som inte hade något med saken att göra och som till och med hade kunnat förstöra allting ännu mer eftersom läkarna inte tog reda på vad som var felet innan de började behandla. Och vad skulle vi göra? Vi visste ju inte vad som var fel, vi litade ju på att läkarna skötte sitt jobb. Att jag överhuvudtaget kom till Lund var för att jag anmälde vår högsta käkkirurg till patientnämden efter att han varit nedlåtande och nonchalant och det var dem som skickade mig till Lund.
Det jag har tyckt varit jobbigast har varit att alla läkare, utom de som inte trodde mig, har alltid sagt att: "om det inte löser sig kan du alltid operera dig så blir du frisk igen". Att sen få reda på att så inte är fallet, jag kan inte operera mig och bli frisk, jag kommer aldrig kunna äta vad jag vill, jag kommer alltid få vara försiktig, det var jobbigt. Men nu har det gått ett par veckor, och jag har pratat med både min familj och mina underbara vänner om det och nu har jag accepterat faktumet. Jag är inte glad över det, men jag har accepterat det. Nu är jag bara glad över att smärtan sägs försvinna, så vi hoppas på det.
För vad mer kan man göra när man springer ett lopp där mållinjen plockats bort?
