... så får man säga B.
Tja, tänkte att man kanske skulle ge en uppdatering om mina käkar eftersom sist jag skrev var allt ganska ovisst. Och käkarna, tja, det är mest det i mitt liv för tillfället..
Läkarna ringde för ett par veckor sedan, och att jag inte skrivit förrän nu beror på att jag har jobbat på att acceptera och ta in allt de berättade. Hm, det där lät hemskt, så farligt är det egentligen inte.
Läkarna ringde och pratade med mig när jag var i skolan. De berättade att de gör den lilla operationen, och det är ju alltid något bra. Problemet är att mina käkar är i mycket värre skick än vad någon tidigare trott. Höger sida ser helt okej ut, den är bara lite tilltufsad av allt stryk den fått sedan vänster käke la av. Vänster sida däremot är mer eller mindre helt förstörd. Disken har hamnat för långt fram, det har vi vetat om ett tag, däremot visste vi inte att disken efter för lång tid i detta läge har format om sig och är nu mera missbildad. Om den skulle gå tillbaka i rätt läge skulle den inte fylla någon funktion eftersom den inte skulle kunna göra det som den är menad att göra. Dessutom är ligamenten för utslitna och skadade att de inte skulle kunna hålla kvar disken i rätt läge.
Det bästa läkarna kan ge mig nu är titthålsoperationen. Den kommer ge mig smärtlindring och ge mig ett visst mått av gapförmåga tillbaka. Men allting annat är osäkert. Vi vet inte hur länge det kommer hålla eller någonting. Vi vet, att med dagens teknik kommer jag inte kunna bli helt frisk. I värsta fall får de plocka bort diskarna helt, men det kommer ge mig förslitningsskador inom tio år. Så hur vi än gör kommer det aldrig bli helt bra.
Mamma ringde och pratade med läkarna och hon fick en något mer optimistisk version. Men i stort var det samma sak.
Det är intressant att trots 60+ läkarbesök insåg de aldrig att jag skulle till Lund. Och det är inte så att det vore något ovanligt eller konstigt med att jag skulle skickas dit för det är inget ovanligt. Bettfysiologen som jag var hos för ett år sedan borde ha skickat mig dit. Istället har jag fått göra totalt onödiga behandlingar som inte hade något med saken att göra och som till och med hade kunnat förstöra allting ännu mer eftersom läkarna inte tog reda på vad som var felet innan de började behandla. Och vad skulle vi göra? Vi visste ju inte vad som var fel, vi litade ju på att läkarna skötte sitt jobb. Att jag överhuvudtaget kom till Lund var för att jag anmälde vår högsta käkkirurg till patientnämden efter att han varit nedlåtande och nonchalant och det var dem som skickade mig till Lund.
Det jag har tyckt varit jobbigast har varit att alla läkare, utom de som inte trodde mig, har alltid sagt att: "om det inte löser sig kan du alltid operera dig så blir du frisk igen". Att sen få reda på att så inte är fallet, jag kan inte operera mig och bli frisk, jag kommer aldrig kunna äta vad jag vill, jag kommer alltid få vara försiktig, det var jobbigt. Men nu har det gått ett par veckor, och jag har pratat med både min familj och mina underbara vänner om det och nu har jag accepterat faktumet. Jag är inte glad över det, men jag har accepterat det. Nu är jag bara glad över att smärtan sägs försvinna, så vi hoppas på det.
För vad mer kan man göra när man springer ett lopp där mållinjen plockats bort?
måndag 1 april 2013
måndag 18 mars 2013
Skyldig en förklaring...
Ja, det får man nog säga att jag är. Hade faktiskt helt glömt bort mitt väldigt mörka och dystra blogginlägg från i fredags tills pappa lite fint tog upp det och frågade vad som hänt. Ingenting allvarligt, ingen fara här alltså. Är bara lite trött på läkarna och alla deras fina löften och hur jag faktiskt fortfarande går på det.. Man tycker ju, efter 60 läkarbesök, att jag borde ha lärt mig att aldrig lita på läkarna förrän de har bevisat att man kan. Grejen den här gången var något väldigt banalt för de flesta men som har stor betydelse för mig, kort sagt; de ringde aldrig. Och jag vet ju att läkare som säger att de ska ringa under veckan gör aldrig det, jag vet ju att de lovar så mycket och håller så lite, jag vet ju att det är så, ändå hoppas jag att den här gången, just den här gången så är det annorlunda. Men det är ju aldrig det, så man kan ju fråga sig varför jag aldrig lär mig.. Kanske för att allt kändes så bra? För att det faktiskt kändes som om det skulle ordna upp sig? Kanske för att hoppet sägs vara det sista som lämnar oss? Jag vet inte, men jag blev djupt besviken och har återigen taggarna, som har slipats och vässats av åtskilliga läkare, utåt mot läkarvården.
fredag 15 mars 2013
onsdag 6 mars 2013
Lycka!
Lyckan i att få svar.
Lyckan i att veta vad som händer.
Lyckan i att förstå.
Lyckan i att någon lyssnar.
Lyckan i att få några få ord som betyder så mycket.
Lyckan i att vakna i tystnad.
Lyckan i att vakna utan smärta!
Äntligen, äntligen! Jag har äntligen träffat den mest underbara läkare någonsin! Hon var jättetrevlig och även om jag var skeptisk när jag kom dit på grund av mina tidigare erfarenheter med läkare.
Känslan av att hon faktiskt lyssnade och när jag bad henne förklara vad det var som är fel med mina käkar gjorde hon det. Hon visade att miniskerna halkat bort från käkbenen vilket lett till en svullnad och att ligamenten lossnat från baksidan eller var ordentligt uttänjda, hon förklarade att svullnaden tryckte på innerörats ben och att det är det om orsakar min tinnitus, hon förklarade att min vänstersida är värre än högersidan och att denna sida inte kommer behöva fixas eftersom det löser sig själv om man fixar vänstersidan, och det ska dem alltså göra nu! (Från och med nu varnas eventuellt känsliga läsare eftersom behandlingarna kan låta aningen brutala..). Min läkare ska diskutera med sina specialistkollegor på tisdag om vilken operation jag ska göra, för en operation kommer jag inte undan. Det finns en liten och en stor, men hon trodde tyvärr inte att det skulle räcka i mitt fall. Den lilla operationen går ut på att man gör en titthålsoperation där man sen spolar rent käkarna inifrån för att få ut gammal ledvätska och få ny, ren so kan minska svullnaden så disken kan hamna rätt av sig själv. Min läkare däremot var ytterst tveksam till den utan tror vi får gå rätt på den stora. Där sövs man ner, sen opererar dem inifrån munnen och sågar isär käkbenet för att det ska halka ner och disken därmed kan åka tillbaka. Därefter får man tänderna "gipsade", dvs man får en sorts tandställning som håller ihop munnen på en så att man inte kan gapa och detta ska jag sedan gå med i minst fyra veckor och endast leva på flytande föda. Jag får dessutom knappt lämna huset för vare sig skolan eller stallet då minsta beröring kan förstöra alltihop, så vad jag ska göra med Larissa under den här tiden vet jag inte. Ingen som känner att de vill ha en häst att mysa och rida en månad?
Så på tisdag ska de ta upp mitt fall bland specialistläkarna sen hör de av sig, så vi får se vilken operation de väljer, idag lutade det mot den andra, men vi får väl se! Själv längtar jag efter att få vakna upp utan smärta och i tystnad, det är lyckan just nu!
För att inte tala om lyckan i att faktiskt någonstans långt borta se målflaggan, se dagen då jag faktiskt vaknar och allt är tyst och jag inte har ont längre! Den dagen, dagen som får mig att kämpa vidare, kämpa trots smärtan det kommer att ta för att allt ska bli bra, den håller mig på benen i det här.
Jag stod på mina knän, bönade och bad för att det skulle sluta, men nu har jag sakta börjat resa mig för att kämpa mig mot målet!
Lyckan i att veta vad som händer.
Lyckan i att förstå.
Lyckan i att någon lyssnar.
Lyckan i att få några få ord som betyder så mycket.
Lyckan i att vakna i tystnad.
Lyckan i att vakna utan smärta!
Äntligen, äntligen! Jag har äntligen träffat den mest underbara läkare någonsin! Hon var jättetrevlig och även om jag var skeptisk när jag kom dit på grund av mina tidigare erfarenheter med läkare.
Känslan av att hon faktiskt lyssnade och när jag bad henne förklara vad det var som är fel med mina käkar gjorde hon det. Hon visade att miniskerna halkat bort från käkbenen vilket lett till en svullnad och att ligamenten lossnat från baksidan eller var ordentligt uttänjda, hon förklarade att svullnaden tryckte på innerörats ben och att det är det om orsakar min tinnitus, hon förklarade att min vänstersida är värre än högersidan och att denna sida inte kommer behöva fixas eftersom det löser sig själv om man fixar vänstersidan, och det ska dem alltså göra nu! (Från och med nu varnas eventuellt känsliga läsare eftersom behandlingarna kan låta aningen brutala..). Min läkare ska diskutera med sina specialistkollegor på tisdag om vilken operation jag ska göra, för en operation kommer jag inte undan. Det finns en liten och en stor, men hon trodde tyvärr inte att det skulle räcka i mitt fall. Den lilla operationen går ut på att man gör en titthålsoperation där man sen spolar rent käkarna inifrån för att få ut gammal ledvätska och få ny, ren so kan minska svullnaden så disken kan hamna rätt av sig själv. Min läkare däremot var ytterst tveksam till den utan tror vi får gå rätt på den stora. Där sövs man ner, sen opererar dem inifrån munnen och sågar isär käkbenet för att det ska halka ner och disken därmed kan åka tillbaka. Därefter får man tänderna "gipsade", dvs man får en sorts tandställning som håller ihop munnen på en så att man inte kan gapa och detta ska jag sedan gå med i minst fyra veckor och endast leva på flytande föda. Jag får dessutom knappt lämna huset för vare sig skolan eller stallet då minsta beröring kan förstöra alltihop, så vad jag ska göra med Larissa under den här tiden vet jag inte. Ingen som känner att de vill ha en häst att mysa och rida en månad?
Så på tisdag ska de ta upp mitt fall bland specialistläkarna sen hör de av sig, så vi får se vilken operation de väljer, idag lutade det mot den andra, men vi får väl se! Själv längtar jag efter att få vakna upp utan smärta och i tystnad, det är lyckan just nu!
För att inte tala om lyckan i att faktiskt någonstans långt borta se målflaggan, se dagen då jag faktiskt vaknar och allt är tyst och jag inte har ont längre! Den dagen, dagen som får mig att kämpa vidare, kämpa trots smärtan det kommer att ta för att allt ska bli bra, den håller mig på benen i det här.
Jag stod på mina knän, bönade och bad för att det skulle sluta, men nu har jag sakta börjat resa mig för att kämpa mig mot målet!
Ensamheten
Jag tror att min generation är både den ensammaste och mest socialt beroende vi någonsin haft.
Jag tror det har att göra med den ständiga åtkomsten. Man kan få tag på alla överallt. Man pratar, konstant, med varandra, men det talade ordet faller för det skrivna nu för tiden i och med mobiler, datorer, surfplattor, Skype, Facebook, Twitter, Instagram, Tumblr osv. Ständigt uppkopplade, ständigt närvarande och ständigt levande våra utåt sett perfekta liv. Till och med viktiga, djupa samtal görs via sms!
Men när allt detta tas ifrån en blir man smått handlingsförlamad, man vet inte vad man ska göra, blir stressad och framförallt ensam. Väldigt, väldigt ensam..
Känslan av att prata med någon hela tiden, den är så stark. Jag kan gå en hel dag i skolan, mellan åtta och halv fem, men från och med att jag svänger av till min buss och de andra till sin så känner jag mig ensam och känner ett behov av att prata med någon, och då har jag pratat med folk hela dagen! Om jag inte skulle få tag i någon så känner jag mig fruktansvärt ensam, och efter ett tag även orolig. För tänk om det hänt något? Om det är därför dem inte svarar? En person som alltid svarar inom en minut tar plötsligt två timmar på sig.. Vanligtvis vet man vem som svarar snabbt och vem som inte gör det, men det är en skrämmande upplevelse att någon som man alltid får kontakt med plötsligt är så okontaktbar. Det är så sällsynt i min värld att det är skrämmande..
Lite djupa tankar från bilfärden ner till Lund dit jag äntligen har fått åka för att träffa en läkare! Nu håller vi både tummar och tår för att de har något vettigare att säga än: "Lär dig leva med det.."
Lite bilder på några av mina inköp för att stödja Red Nose Day som hjälper barn i Afrika att få vaccin ^^
Jag tror det har att göra med den ständiga åtkomsten. Man kan få tag på alla överallt. Man pratar, konstant, med varandra, men det talade ordet faller för det skrivna nu för tiden i och med mobiler, datorer, surfplattor, Skype, Facebook, Twitter, Instagram, Tumblr osv. Ständigt uppkopplade, ständigt närvarande och ständigt levande våra utåt sett perfekta liv. Till och med viktiga, djupa samtal görs via sms!
Men när allt detta tas ifrån en blir man smått handlingsförlamad, man vet inte vad man ska göra, blir stressad och framförallt ensam. Väldigt, väldigt ensam..
Känslan av att prata med någon hela tiden, den är så stark. Jag kan gå en hel dag i skolan, mellan åtta och halv fem, men från och med att jag svänger av till min buss och de andra till sin så känner jag mig ensam och känner ett behov av att prata med någon, och då har jag pratat med folk hela dagen! Om jag inte skulle få tag i någon så känner jag mig fruktansvärt ensam, och efter ett tag även orolig. För tänk om det hänt något? Om det är därför dem inte svarar? En person som alltid svarar inom en minut tar plötsligt två timmar på sig.. Vanligtvis vet man vem som svarar snabbt och vem som inte gör det, men det är en skrämmande upplevelse att någon som man alltid får kontakt med plötsligt är så okontaktbar. Det är så sällsynt i min värld att det är skrämmande..
Lite djupa tankar från bilfärden ner till Lund dit jag äntligen har fått åka för att träffa en läkare! Nu håller vi både tummar och tår för att de har något vettigare att säga än: "Lär dig leva med det.."
Lite bilder på några av mina inköp för att stödja Red Nose Day som hjälper barn i Afrika att få vaccin ^^
måndag 4 mars 2013
Wow!!!
Det är allt jag kan säga om londondagarna! Det finns inte ord som kan nog beskriva den här helgen! Den har varit allt, fantastisk, skrämmande, underbar, fascinerande, otrolig, och helt enkelt allt! Det var roligt att vi fick klara oss helt själva, även om vi hela tiden hade Daniel som back-up om något hände vilket det givetvis gjorde, haha, men vad vore en resa utan lite bergochdalbanekänslor ;) allt gick jättebra de första dagarna med mycket shoppande och skojande och förutom lite vägglöss var allt kanon! Vägglössen löste vi genom att kort och gott byta rum så var det klart, även om alla våra saker för tillfället håller på att saneras. I fredags träffade Daniel mig och mina kompisar och efteråt enades de allihop om att jag har väldigt sköna bröder!
Sedan var dagen inne som vi alla väntat på, dagen med stort D, konsertdagen! Och det var så otroligt, fantastiskt, megasuperawesome att vara där att jag inte kan förklara för allt i världen! Känslan av att stå och faktiskt se det band som man lyssnat på så länge och som man sett upp till så mycket var helt enkelt WOW!!! Då och då under konserten kunde vi vända oss mot varandra, brista ut i världens leende och bara skrika av lycka! Oftast lät det: "Det är killarna! Det är killarna!!!! DET ÄR KILLARNA!!!!!" Och känslan var helt otrolig! Kommer aldrig kunna beskriva känslan för någon som inte var där men den var helt enkelt otrolig och så overklig på något vis. Kan fortfarande inte förstå att jag faktiskt varit på konserten, på deras konsert, killarna dom jag lyssnat på så länge, som jag har sett och lyssnat på varenda video, musikvideo, dagbok, film, låt, skiva, album! Killarna som får mig att le när inget annat kan. Tanken att jag fick se dem live var bara otrolig!
Tyvärr hände lite grejer efter konserten då vi hamnade på akuten med två av tjejerna som var med pga att de mådde dåligt eller skadade sig men klockan halv sex i söndags var vi hemma med dem och de mådde betydligt bättre. Allt som behövdes var lite engelsk dundermedicin!
Så helgen var helt otrolig! Det är allt jag kan säga! För att helt förstå måste ni se lyckan i mina ögon och glädjen bakom mitt leende när jag skriver detta!
Har tyvärr inte så många bilder från konserten eftersom det var så starkt ljus eftersom de inte vill att man ska ta bilder egentligen :/
Avresedag!!
Tåget ner!
Under en av mina och Elins morgonpromenader, det blev en del på Starbucks ;)
Nandos!
Besvikelsen var stor efter att jag och Elin fått "se" platform 9 3/4 från Harry Potter-böckerna, inte såhär vi tänkt oss..
Här är då den riktiga platform 9 3/4.. Det var tydligen ett valv från början men när alla turister började gå dit hela tiden så skapade det kaos i tågtrafiken så de fick riva hela alltet...
O2, det närmar sig!!
Kön till insläppet!
Ganska långt fram var vi ;)
Det var ganska tomt när vi kom..
Men det fylls på..
Tyvärr den bästa bild jag har från konserten som sagt :/
Vi stödde Red Nose Day för att hjälpa barn som har det svårt :) Här är vi på flygplatsen hem ;)
Men hem kom vi, min lilla hästapålle som var saknad! Firade för övrigt två år i torsdags ^^ Här kör hon en höjden av lathet xD
Vet att jag driver med folk som lägger upp sina frukostar på Facebook men måste bara bevisa att jag kan va nyttig jag också, har till och med börjat träna ^^
Bob övervakar morgonpasset i träning ^^
Sedan var dagen inne som vi alla väntat på, dagen med stort D, konsertdagen! Och det var så otroligt, fantastiskt, megasuperawesome att vara där att jag inte kan förklara för allt i världen! Känslan av att stå och faktiskt se det band som man lyssnat på så länge och som man sett upp till så mycket var helt enkelt WOW!!! Då och då under konserten kunde vi vända oss mot varandra, brista ut i världens leende och bara skrika av lycka! Oftast lät det: "Det är killarna! Det är killarna!!!! DET ÄR KILLARNA!!!!!" Och känslan var helt otrolig! Kommer aldrig kunna beskriva känslan för någon som inte var där men den var helt enkelt otrolig och så overklig på något vis. Kan fortfarande inte förstå att jag faktiskt varit på konserten, på deras konsert, killarna dom jag lyssnat på så länge, som jag har sett och lyssnat på varenda video, musikvideo, dagbok, film, låt, skiva, album! Killarna som får mig att le när inget annat kan. Tanken att jag fick se dem live var bara otrolig!
Tyvärr hände lite grejer efter konserten då vi hamnade på akuten med två av tjejerna som var med pga att de mådde dåligt eller skadade sig men klockan halv sex i söndags var vi hemma med dem och de mådde betydligt bättre. Allt som behövdes var lite engelsk dundermedicin!
Så helgen var helt otrolig! Det är allt jag kan säga! För att helt förstå måste ni se lyckan i mina ögon och glädjen bakom mitt leende när jag skriver detta!
Har tyvärr inte så många bilder från konserten eftersom det var så starkt ljus eftersom de inte vill att man ska ta bilder egentligen :/
Avresedag!!
Tåget ner!
Maja är trött ;)
Under en av mina och Elins morgonpromenader, det blev en del på Starbucks ;)
Nandos!
Besvikelsen var stor efter att jag och Elin fått "se" platform 9 3/4 från Harry Potter-böckerna, inte såhär vi tänkt oss..
Här är då den riktiga platform 9 3/4.. Det var tydligen ett valv från början men när alla turister började gå dit hela tiden så skapade det kaos i tågtrafiken så de fick riva hela alltet...
O2, det närmar sig!!
Kön till insläppet!
Ganska långt fram var vi ;)
Allt folk!!
Det var ganska tomt när vi kom..
Men det fylls på..
Tyvärr den bästa bild jag har från konserten som sagt :/
Hemfärd...
Sista frukosten, alla lite nedslagna och vill inte åka hem..
Effektiv packning efter objudna gäster ;)
Men hem kom vi, min lilla hästapålle som var saknad! Firade för övrigt två år i torsdags ^^ Här kör hon en höjden av lathet xD
Vet att jag driver med folk som lägger upp sina frukostar på Facebook men måste bara bevisa att jag kan va nyttig jag också, har till och med börjat träna ^^
Bob övervakar morgonpasset i träning ^^
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)