Lyckan i att få svar.
Lyckan i att veta vad som händer.
Lyckan i att förstå.
Lyckan i att någon lyssnar.
Lyckan i att få några få ord som betyder så mycket.
Lyckan i att vakna i tystnad.
Lyckan i att vakna utan smärta!
Äntligen, äntligen! Jag har äntligen träffat den mest underbara läkare någonsin! Hon var jättetrevlig och även om jag var skeptisk när jag kom dit på grund av mina tidigare erfarenheter med läkare.
Känslan av att hon faktiskt lyssnade och när jag bad henne förklara vad det var som är fel med mina käkar gjorde hon det. Hon visade att miniskerna halkat bort från käkbenen vilket lett till en svullnad och att ligamenten lossnat från baksidan eller var ordentligt uttänjda, hon förklarade att svullnaden tryckte på innerörats ben och att det är det om orsakar min tinnitus, hon förklarade att min vänstersida är värre än högersidan och att denna sida inte kommer behöva fixas eftersom det löser sig själv om man fixar vänstersidan, och det ska dem alltså göra nu! (Från och med nu varnas eventuellt känsliga läsare eftersom behandlingarna kan låta aningen brutala..). Min läkare ska diskutera med sina specialistkollegor på tisdag om vilken operation jag ska göra, för en operation kommer jag inte undan. Det finns en liten och en stor, men hon trodde tyvärr inte att det skulle räcka i mitt fall. Den lilla operationen går ut på att man gör en titthålsoperation där man sen spolar rent käkarna inifrån för att få ut gammal ledvätska och få ny, ren so kan minska svullnaden så disken kan hamna rätt av sig själv. Min läkare däremot var ytterst tveksam till den utan tror vi får gå rätt på den stora. Där sövs man ner, sen opererar dem inifrån munnen och sågar isär käkbenet för att det ska halka ner och disken därmed kan åka tillbaka. Därefter får man tänderna "gipsade", dvs man får en sorts tandställning som håller ihop munnen på en så att man inte kan gapa och detta ska jag sedan gå med i minst fyra veckor och endast leva på flytande föda. Jag får dessutom knappt lämna huset för vare sig skolan eller stallet då minsta beröring kan förstöra alltihop, så vad jag ska göra med Larissa under den här tiden vet jag inte. Ingen som känner att de vill ha en häst att mysa och rida en månad?
Så på tisdag ska de ta upp mitt fall bland specialistläkarna sen hör de av sig, så vi får se vilken operation de väljer, idag lutade det mot den andra, men vi får väl se! Själv längtar jag efter att få vakna upp utan smärta och i tystnad, det är lyckan just nu!
För att inte tala om lyckan i att faktiskt någonstans långt borta se målflaggan, se dagen då jag faktiskt vaknar och allt är tyst och jag inte har ont längre! Den dagen, dagen som får mig att kämpa vidare, kämpa trots smärtan det kommer att ta för att allt ska bli bra, den håller mig på benen i det här.
Jag stod på mina knän, bönade och bad för att det skulle sluta, men nu har jag sakta börjat resa mig för att kämpa mig mot målet!
onsdag 6 mars 2013
Ensamheten
Jag tror att min generation är både den ensammaste och mest socialt beroende vi någonsin haft.
Jag tror det har att göra med den ständiga åtkomsten. Man kan få tag på alla överallt. Man pratar, konstant, med varandra, men det talade ordet faller för det skrivna nu för tiden i och med mobiler, datorer, surfplattor, Skype, Facebook, Twitter, Instagram, Tumblr osv. Ständigt uppkopplade, ständigt närvarande och ständigt levande våra utåt sett perfekta liv. Till och med viktiga, djupa samtal görs via sms!
Men när allt detta tas ifrån en blir man smått handlingsförlamad, man vet inte vad man ska göra, blir stressad och framförallt ensam. Väldigt, väldigt ensam..
Känslan av att prata med någon hela tiden, den är så stark. Jag kan gå en hel dag i skolan, mellan åtta och halv fem, men från och med att jag svänger av till min buss och de andra till sin så känner jag mig ensam och känner ett behov av att prata med någon, och då har jag pratat med folk hela dagen! Om jag inte skulle få tag i någon så känner jag mig fruktansvärt ensam, och efter ett tag även orolig. För tänk om det hänt något? Om det är därför dem inte svarar? En person som alltid svarar inom en minut tar plötsligt två timmar på sig.. Vanligtvis vet man vem som svarar snabbt och vem som inte gör det, men det är en skrämmande upplevelse att någon som man alltid får kontakt med plötsligt är så okontaktbar. Det är så sällsynt i min värld att det är skrämmande..
Lite djupa tankar från bilfärden ner till Lund dit jag äntligen har fått åka för att träffa en läkare! Nu håller vi både tummar och tår för att de har något vettigare att säga än: "Lär dig leva med det.."
Lite bilder på några av mina inköp för att stödja Red Nose Day som hjälper barn i Afrika att få vaccin ^^
Jag tror det har att göra med den ständiga åtkomsten. Man kan få tag på alla överallt. Man pratar, konstant, med varandra, men det talade ordet faller för det skrivna nu för tiden i och med mobiler, datorer, surfplattor, Skype, Facebook, Twitter, Instagram, Tumblr osv. Ständigt uppkopplade, ständigt närvarande och ständigt levande våra utåt sett perfekta liv. Till och med viktiga, djupa samtal görs via sms!
Men när allt detta tas ifrån en blir man smått handlingsförlamad, man vet inte vad man ska göra, blir stressad och framförallt ensam. Väldigt, väldigt ensam..
Känslan av att prata med någon hela tiden, den är så stark. Jag kan gå en hel dag i skolan, mellan åtta och halv fem, men från och med att jag svänger av till min buss och de andra till sin så känner jag mig ensam och känner ett behov av att prata med någon, och då har jag pratat med folk hela dagen! Om jag inte skulle få tag i någon så känner jag mig fruktansvärt ensam, och efter ett tag även orolig. För tänk om det hänt något? Om det är därför dem inte svarar? En person som alltid svarar inom en minut tar plötsligt två timmar på sig.. Vanligtvis vet man vem som svarar snabbt och vem som inte gör det, men det är en skrämmande upplevelse att någon som man alltid får kontakt med plötsligt är så okontaktbar. Det är så sällsynt i min värld att det är skrämmande..
Lite djupa tankar från bilfärden ner till Lund dit jag äntligen har fått åka för att träffa en läkare! Nu håller vi både tummar och tår för att de har något vettigare att säga än: "Lär dig leva med det.."
Lite bilder på några av mina inköp för att stödja Red Nose Day som hjälper barn i Afrika att få vaccin ^^
måndag 4 mars 2013
Wow!!!
Det är allt jag kan säga om londondagarna! Det finns inte ord som kan nog beskriva den här helgen! Den har varit allt, fantastisk, skrämmande, underbar, fascinerande, otrolig, och helt enkelt allt! Det var roligt att vi fick klara oss helt själva, även om vi hela tiden hade Daniel som back-up om något hände vilket det givetvis gjorde, haha, men vad vore en resa utan lite bergochdalbanekänslor ;) allt gick jättebra de första dagarna med mycket shoppande och skojande och förutom lite vägglöss var allt kanon! Vägglössen löste vi genom att kort och gott byta rum så var det klart, även om alla våra saker för tillfället håller på att saneras. I fredags träffade Daniel mig och mina kompisar och efteråt enades de allihop om att jag har väldigt sköna bröder!
Sedan var dagen inne som vi alla väntat på, dagen med stort D, konsertdagen! Och det var så otroligt, fantastiskt, megasuperawesome att vara där att jag inte kan förklara för allt i världen! Känslan av att stå och faktiskt se det band som man lyssnat på så länge och som man sett upp till så mycket var helt enkelt WOW!!! Då och då under konserten kunde vi vända oss mot varandra, brista ut i världens leende och bara skrika av lycka! Oftast lät det: "Det är killarna! Det är killarna!!!! DET ÄR KILLARNA!!!!!" Och känslan var helt otrolig! Kommer aldrig kunna beskriva känslan för någon som inte var där men den var helt enkelt otrolig och så overklig på något vis. Kan fortfarande inte förstå att jag faktiskt varit på konserten, på deras konsert, killarna dom jag lyssnat på så länge, som jag har sett och lyssnat på varenda video, musikvideo, dagbok, film, låt, skiva, album! Killarna som får mig att le när inget annat kan. Tanken att jag fick se dem live var bara otrolig!
Tyvärr hände lite grejer efter konserten då vi hamnade på akuten med två av tjejerna som var med pga att de mådde dåligt eller skadade sig men klockan halv sex i söndags var vi hemma med dem och de mådde betydligt bättre. Allt som behövdes var lite engelsk dundermedicin!
Så helgen var helt otrolig! Det är allt jag kan säga! För att helt förstå måste ni se lyckan i mina ögon och glädjen bakom mitt leende när jag skriver detta!
Har tyvärr inte så många bilder från konserten eftersom det var så starkt ljus eftersom de inte vill att man ska ta bilder egentligen :/
Avresedag!!
Tåget ner!
Under en av mina och Elins morgonpromenader, det blev en del på Starbucks ;)
Nandos!
Besvikelsen var stor efter att jag och Elin fått "se" platform 9 3/4 från Harry Potter-böckerna, inte såhär vi tänkt oss..
Här är då den riktiga platform 9 3/4.. Det var tydligen ett valv från början men när alla turister började gå dit hela tiden så skapade det kaos i tågtrafiken så de fick riva hela alltet...
O2, det närmar sig!!
Kön till insläppet!
Ganska långt fram var vi ;)
Det var ganska tomt när vi kom..
Men det fylls på..
Tyvärr den bästa bild jag har från konserten som sagt :/
Vi stödde Red Nose Day för att hjälpa barn som har det svårt :) Här är vi på flygplatsen hem ;)
Men hem kom vi, min lilla hästapålle som var saknad! Firade för övrigt två år i torsdags ^^ Här kör hon en höjden av lathet xD
Vet att jag driver med folk som lägger upp sina frukostar på Facebook men måste bara bevisa att jag kan va nyttig jag också, har till och med börjat träna ^^
Bob övervakar morgonpasset i träning ^^
Sedan var dagen inne som vi alla väntat på, dagen med stort D, konsertdagen! Och det var så otroligt, fantastiskt, megasuperawesome att vara där att jag inte kan förklara för allt i världen! Känslan av att stå och faktiskt se det band som man lyssnat på så länge och som man sett upp till så mycket var helt enkelt WOW!!! Då och då under konserten kunde vi vända oss mot varandra, brista ut i världens leende och bara skrika av lycka! Oftast lät det: "Det är killarna! Det är killarna!!!! DET ÄR KILLARNA!!!!!" Och känslan var helt otrolig! Kommer aldrig kunna beskriva känslan för någon som inte var där men den var helt enkelt otrolig och så overklig på något vis. Kan fortfarande inte förstå att jag faktiskt varit på konserten, på deras konsert, killarna dom jag lyssnat på så länge, som jag har sett och lyssnat på varenda video, musikvideo, dagbok, film, låt, skiva, album! Killarna som får mig att le när inget annat kan. Tanken att jag fick se dem live var bara otrolig!
Tyvärr hände lite grejer efter konserten då vi hamnade på akuten med två av tjejerna som var med pga att de mådde dåligt eller skadade sig men klockan halv sex i söndags var vi hemma med dem och de mådde betydligt bättre. Allt som behövdes var lite engelsk dundermedicin!
Så helgen var helt otrolig! Det är allt jag kan säga! För att helt förstå måste ni se lyckan i mina ögon och glädjen bakom mitt leende när jag skriver detta!
Har tyvärr inte så många bilder från konserten eftersom det var så starkt ljus eftersom de inte vill att man ska ta bilder egentligen :/
Avresedag!!
Tåget ner!
Maja är trött ;)
Under en av mina och Elins morgonpromenader, det blev en del på Starbucks ;)
Nandos!
Besvikelsen var stor efter att jag och Elin fått "se" platform 9 3/4 från Harry Potter-böckerna, inte såhär vi tänkt oss..
Här är då den riktiga platform 9 3/4.. Det var tydligen ett valv från början men när alla turister började gå dit hela tiden så skapade det kaos i tågtrafiken så de fick riva hela alltet...
O2, det närmar sig!!
Kön till insläppet!
Ganska långt fram var vi ;)
Allt folk!!
Det var ganska tomt när vi kom..
Men det fylls på..
Tyvärr den bästa bild jag har från konserten som sagt :/
Hemfärd...
Sista frukosten, alla lite nedslagna och vill inte åka hem..
Effektiv packning efter objudna gäster ;)
Men hem kom vi, min lilla hästapålle som var saknad! Firade för övrigt två år i torsdags ^^ Här kör hon en höjden av lathet xD
Vet att jag driver med folk som lägger upp sina frukostar på Facebook men måste bara bevisa att jag kan va nyttig jag också, har till och med börjat träna ^^
Bob övervakar morgonpasset i träning ^^
onsdag 20 februari 2013
Herregud, nu är det nära!!
Jajamän! Om tre och en halv timme ska jag gå upp för att påbörja resan till England!! Fatta att det faktiskt är här! Det händer faktiskt! Om tre dagar ska jag se One Direction! LIVE!!!! Detta ska bli så häftigt! Och vi håller tummarna för att jag ska få träffa Daniel på fredag om han inte måste jobba någon annanstans :)
Men tyvärr är inte det här med framförhållning min starka sida, haha! Just nu ligger all min packning slängd på sängen i en väntan på att mina kläder som ligger i torktumlaren ska bli torra så jag kan packa ner dem i väskan.. Aja, handbagaget klart iallafall ;) Sen måste jag städa upp den värsta röran i mitt rum också, trist att komma hem och det ser ut som kom och hjälp mig att dö..
Så, nu ska jag ta tag i mitt liv och fixa allt så jag kan få ett par timmars sömn iallafall ^^Kram på er, vi hörs efter den bästa helgen någonsin ;)
Bob tycker inte jag ska åka ;)
Men tyvärr är inte det här med framförhållning min starka sida, haha! Just nu ligger all min packning slängd på sängen i en väntan på att mina kläder som ligger i torktumlaren ska bli torra så jag kan packa ner dem i väskan.. Aja, handbagaget klart iallafall ;) Sen måste jag städa upp den värsta röran i mitt rum också, trist att komma hem och det ser ut som kom och hjälp mig att dö..
Så, nu ska jag ta tag i mitt liv och fixa allt så jag kan få ett par timmars sömn iallafall ^^Kram på er, vi hörs efter den bästa helgen någonsin ;)
Bob tycker inte jag ska åka ;)
lördag 9 februari 2013
Nästa födelsedagsbarn ^^
Jajamän, nu var det Ijas tur att fylla år, 17 närmare bestämt (grattis, grattis Ija!), så vi har varit i Linköping över natten. Vi dygnade, haha, så lite möra är vi allt där vi sitter nu, Linnéa och jag, och väntar på tåget ;)
Lite bilder på oss där vi sitter på tågstationen i Linköping och väntar på att tåget ska komma om två och en halv timme ;)
Födelsedagsfirarna när vi åt födelsedagsmiddag :)
Duckface xD
Men till slut gav vi efter och slumrade till lite iallafall.. Vi sov inte riktigt för vi försökte hålla oss vakna så vi skulle kunna sova på tåget så det blev ett väldigt långsamt och monotont samtal i ett försök att h¨lla oss vakna ;)
Lite bilder på oss där vi sitter på tågstationen i Linköping och väntar på att tåget ska komma om två och en halv timme ;)
Födelsedagsfirarna när vi åt födelsedagsmiddag :)
Tåget på väg till Linköping, Linnéa passar på att sova lite ;)
Väntan på tåget hem spenderades med att ta egobilder ;)
Duckface xD
Lite möra efter att ha varit vakna i 36 timmar..
Men till slut gav vi efter och slumrade till lite iallafall.. Vi sov inte riktigt för vi försökte hålla oss vakna så vi skulle kunna sova på tåget så det blev ett väldigt långsamt och monotont samtal i ett försök att h¨lla oss vakna ;)
lördag 2 februari 2013
Förändringar...
Det är roligt det här med bloggar. Det är som en slags dagbok dit du kan gå tillbaka och se vad du tyckte och tänkte för ett tag sedan. Jag skummade igenom mina gamla blogginlägg i bussen hem från skolan idag..
Förändringar, ständiga förändringar... Ibland kommer de som ett blixtnedslag, ibland kommer dem smygande under en längre tid. Men de finns alltid då, allt är i ständig rörelse, allt i förändring..
Tänkte på detta när jag läste igenom mina gamla blogginlägg och hittade ett för strax mer än ett år sedan, 13 december 2011, "Visst kan världen vara lite skev ibland?". Där hade jag beskrivit mig själv som jag var då, och som ett utdrag ur det så såg det ut ungefär såhär: "... jag lyssnar inte på musik, jag har sällan några färgglada kläder på mig, jag uppskattar inte kläder och mode på samma sätt som tjejer i min ålder i allmänhet gör, jag festar inte, jag sminkar mig inte och annat sådant som de flesta andra i min ålder tycker om att göra." Tja, jag är definitivt inte samma person då som nu.. Musik, ja, det lyssnar jag definitivt på. Dygnet runt, oavsett vad jag gör så har jag musik i öronen eller i bakgrunden, ständigt musik överallt och jag älskar det, det är en del av mitt liv nu. Färgglada kläder kanske är att ta i om jag säger att jag använder men det är betydligt mer färgglatt i min garderob än innan, mycket röda kläder iallafall. Visst kanske jag inte är så intresserad av mode men jag gillar märke och att gå och titta på kläder med mina vänner. Fester är också härliga, jag är arton så givetvis festar jag, och det är så underbart härligt roligt att vara på en fest med en massa sköna människor och bara umgås och ha kul. Och numera skulle jag knappt drömma om att gå till skolan utan iallafall mascara.. Visst händer det att jag inte har smink i skolan men det är inte så vanligt, det är oftast när vi har långa prov som jag hoppar sminkningen för ett par minuters extra sömn. Dessutom träffar jag inte så många människor under provdagar, alla är för koncentrerade på sitt, och dem jag träffar är isåfall mina närmaste vänner så då kvittar det men annars är jag inte så pigg på att se ut som en zombie.
Det är roligt det där med smink för allt blir faktiskt annorlunda, placeboeffekt måhända men annorlunda none the less. Man får lite mer självförtroende, vågar prata med lite fler människor, vågar tycka man ser ganska bra ut helt enkelt. Men samtidigt, som tjej förväntas man nästan använda smink, men som kille är det helt tvärt om, använder man smink som kille däremot (och inte kan metoden "sminka dig så du ser bättre ut men inte så det syns att du har smink" och knappt ens då, men då märker iallafall ingen att de har smink) är det väldigt konstigt och mysko. Men jag menar, vill de använda smink så fine, låt dem! Varför ska bara vi tjejer få få göra oss snyggare med smink?
Men, men, som sagt, världen är ständigt i rörelse, ständigt i förändring, så kanske vi en dag kommer till dagen då alla får göra vad de vill utan att bli dömda av andra?
Förändringar, ständiga förändringar... Ibland kommer de som ett blixtnedslag, ibland kommer dem smygande under en längre tid. Men de finns alltid då, allt är i ständig rörelse, allt i förändring..
Tänkte på detta när jag läste igenom mina gamla blogginlägg och hittade ett för strax mer än ett år sedan, 13 december 2011, "Visst kan världen vara lite skev ibland?". Där hade jag beskrivit mig själv som jag var då, och som ett utdrag ur det så såg det ut ungefär såhär: "... jag lyssnar inte på musik, jag har sällan några färgglada kläder på mig, jag uppskattar inte kläder och mode på samma sätt som tjejer i min ålder i allmänhet gör, jag festar inte, jag sminkar mig inte och annat sådant som de flesta andra i min ålder tycker om att göra." Tja, jag är definitivt inte samma person då som nu.. Musik, ja, det lyssnar jag definitivt på. Dygnet runt, oavsett vad jag gör så har jag musik i öronen eller i bakgrunden, ständigt musik överallt och jag älskar det, det är en del av mitt liv nu. Färgglada kläder kanske är att ta i om jag säger att jag använder men det är betydligt mer färgglatt i min garderob än innan, mycket röda kläder iallafall. Visst kanske jag inte är så intresserad av mode men jag gillar märke och att gå och titta på kläder med mina vänner. Fester är också härliga, jag är arton så givetvis festar jag, och det är så underbart härligt roligt att vara på en fest med en massa sköna människor och bara umgås och ha kul. Och numera skulle jag knappt drömma om att gå till skolan utan iallafall mascara.. Visst händer det att jag inte har smink i skolan men det är inte så vanligt, det är oftast när vi har långa prov som jag hoppar sminkningen för ett par minuters extra sömn. Dessutom träffar jag inte så många människor under provdagar, alla är för koncentrerade på sitt, och dem jag träffar är isåfall mina närmaste vänner så då kvittar det men annars är jag inte så pigg på att se ut som en zombie.
Det är roligt det där med smink för allt blir faktiskt annorlunda, placeboeffekt måhända men annorlunda none the less. Man får lite mer självförtroende, vågar prata med lite fler människor, vågar tycka man ser ganska bra ut helt enkelt. Men samtidigt, som tjej förväntas man nästan använda smink, men som kille är det helt tvärt om, använder man smink som kille däremot (och inte kan metoden "sminka dig så du ser bättre ut men inte så det syns att du har smink" och knappt ens då, men då märker iallafall ingen att de har smink) är det väldigt konstigt och mysko. Men jag menar, vill de använda smink så fine, låt dem! Varför ska bara vi tjejer få få göra oss snyggare med smink?
Men, men, som sagt, världen är ständigt i rörelse, ständigt i förändring, så kanske vi en dag kommer till dagen då alla får göra vad de vill utan att bli dömda av andra?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)