The Puzzle Known As Life
www.thepuzzleknownaslife.blogspot.com
lördag 6 juni 2015
tisdag 23 september 2014
Allting har en början, allting har ett slut
Så är det i livet, saker börjar och saker slutar. Själv har jag svårt att avsluta saker, man känner sig aldrig riktigt färdig. Men med den här bloggen har jag kommit till ett stadie där jag känner mig färdig. Jag har bloggat här sedan jag gick i åttan, 2010, och nu har jag tagit studenten och börjat på universitet, så det känns som om denna bok numera är färdigskriven. Sista punkten är satt och boken uppsatt i bokhyllan tillsammans med resten av de böcker som tillsammans utgör min livshistoria, nu är det dags att öppna nästa bok, fylld med tomma blad som bara väntar på att fyllas.
Jag tänker inte sluta med mitt bloggande, och kanske blir jag till och med bättre på att blogga den här gången, men Hästflickan har nått sin ände och ska nu läggas i vila.
Själv hoppas jag att ni känner att ni vill följa med mig till nästa blogg: www.thepuzzleknownaslife.blogspot.com
Förhoppningsvis ses vi där! Tack så mycket för den här tiden!
Kram på er!
Jag tänker inte sluta med mitt bloggande, och kanske blir jag till och med bättre på att blogga den här gången, men Hästflickan har nått sin ände och ska nu läggas i vila.
Själv hoppas jag att ni känner att ni vill följa med mig till nästa blogg: www.thepuzzleknownaslife.blogspot.com
Förhoppningsvis ses vi där! Tack så mycket för den här tiden!
Kram på er!
måndag 16 juni 2014
Studenten!
För jag har tagit studenten, för jag har tagit studenten, för jag har tagit STUDENTEEEEN!!! FY FAN VAD JAG ÄR BRA!!!
Yes, efter tre år på natur är det nu äntligen en färdigskriven bok. Som jag skrev en gång för ungefär tre år sedan: "... det är som ett oskrivet kapitel. Massor av tomma sidor finns som ska fyllas i efter hand!" och nu är dessa sidor ifyllda och kvar står jag med en färdig bok, redo att läggas på hyllan och börja skriva på nästa.
Dessa åren har varit fyllda av det mesta, allt från glädje, smärta, sorg, nya vänner, nya kunskaper, nya upplevelser! Nu är det dags att ta mig ut i riktiga livet, i höst börjar universitetet, och då är det dags att börja skriva på nästa bok, vi får väl se vad som händer där!
Lite av mina bilder, finns massor av fler bilder som Nicola tog men de ligger inte på min dator än, dem kommer senare.
Yes, efter tre år på natur är det nu äntligen en färdigskriven bok. Som jag skrev en gång för ungefär tre år sedan: "... det är som ett oskrivet kapitel. Massor av tomma sidor finns som ska fyllas i efter hand!" och nu är dessa sidor ifyllda och kvar står jag med en färdig bok, redo att läggas på hyllan och börja skriva på nästa.
Dessa åren har varit fyllda av det mesta, allt från glädje, smärta, sorg, nya vänner, nya kunskaper, nya upplevelser! Nu är det dags att ta mig ut i riktiga livet, i höst börjar universitetet, och då är det dags att börja skriva på nästa bok, vi får väl se vad som händer där!
Lite av mina bilder, finns massor av fler bilder som Nicola tog men de ligger inte på min dator än, dem kommer senare.
lördag 3 maj 2014
Glädjetårar!
Ja, alla grät vi både jag (aningen hejdlöst..), mamma och till och med min läkare hade tårar i ögonen efter besöket! Allting ser fint ut med min vänsterkäke, ärret är bara ett smalt streck som bleknar mer och mer för varje dag och jag kan redan gapa 30 mm!! Tanken är att jag ska kunna gapa 40 mm i tid till min student, tänkte mäta det på studentdagen och se hur det går med den saken men jag har en bra känsla! Jag är äntligen fri från de slamsor som en gång var min käkdisk och som gett mig så mycket besvär.. Fyra och ett halvt år av dagliga doser med smärtstillande mediciner, nu i slutet åt jag mellan femton och arton tabletter om dagen, är äntligen över!
Nästa gång jag åker till Lund är i höst, det har inte varit ett så långt uppehåll på mina Lundbesök någonsin! Äntligen, äntligen ska väl allt bli bra. Nu är det bra att hålla tummarna för att högerkäken hakar på vänsterkäken och redat till sig den också nu när den inte behöver kompensera för vänster..
Kort sammanfattning: Glädjetårar på hög nivå!!
Nästa gång jag åker till Lund är i höst, det har inte varit ett så långt uppehåll på mina Lundbesök någonsin! Äntligen, äntligen ska väl allt bli bra. Nu är det bra att hålla tummarna för att högerkäken hakar på vänsterkäken och redat till sig den också nu när den inte behöver kompensera för vänster..
Kort sammanfattning: Glädjetårar på hög nivå!!
måndag 21 april 2014
En förbannad käkdisk fattigare!
Ja, nu är den borta, slängd och försakad! Eller, de slamsor som fanns kvar av det som en gång var en käkdisk. Min kropp hade tydligen beslutat sig för att ta saken i egna händer (eller celler, beroende på hur man ser det).
Tydligen kan kroppen reagera så på kronisk smärta. Den började bygga ny skelettvävnad för att helt enkelt göra ett försök att lösa problemet. I takt med att skelettet växte på käkleden och käkbenet så skavde de bort själva disken (ja, AJ!).
Så istället för att hitta en stel och deformerad käkdisk, så hittade läkarna en fyrkantig käkled, kantig och knaggligt käkben och en disk som bokstavligen var i slamsor och detta har hänt sedan min artroskopi (titthålsoperation) i höstas. Min läkare sa att det i sig inte var något ovanligt, men att hon aldrig sett det på någon där det kommit gradvis och inte råkat ut för något direkt trauma som ett slag eller liknande. Kanske kan tilläggas att min käkkirurg är en av de topp fem käkkirurger vi har i Sverige och hon har haft en del patienter.
Allt har läkt jättefint, har fått ta bort både stygn, plåster, extraplåster och fått duscha igen! Det enda som syns nu är ett smalt streck längs örat, det kommer nästan inte synas alls när allt är läkt! Det är fortfarande lite svullet och har ingen känsel i vissa områden på vänstersidan av ansiktet, men det lär komma tillbaka. Samma sak hände efter förra operationen så jag är inte orolig!
Vet att denna uppdatering kom långt om länge efter operationen, jag ber om ursäkt för det, men nu har ni en uppdatering iallafall!
Kram på er!
(Bilder kommer senare!)
Tydligen kan kroppen reagera så på kronisk smärta. Den började bygga ny skelettvävnad för att helt enkelt göra ett försök att lösa problemet. I takt med att skelettet växte på käkleden och käkbenet så skavde de bort själva disken (ja, AJ!).
Så istället för att hitta en stel och deformerad käkdisk, så hittade läkarna en fyrkantig käkled, kantig och knaggligt käkben och en disk som bokstavligen var i slamsor och detta har hänt sedan min artroskopi (titthålsoperation) i höstas. Min läkare sa att det i sig inte var något ovanligt, men att hon aldrig sett det på någon där det kommit gradvis och inte råkat ut för något direkt trauma som ett slag eller liknande. Kanske kan tilläggas att min käkkirurg är en av de topp fem käkkirurger vi har i Sverige och hon har haft en del patienter.
Allt har läkt jättefint, har fått ta bort både stygn, plåster, extraplåster och fått duscha igen! Det enda som syns nu är ett smalt streck längs örat, det kommer nästan inte synas alls när allt är läkt! Det är fortfarande lite svullet och har ingen känsel i vissa områden på vänstersidan av ansiktet, men det lär komma tillbaka. Samma sak hände efter förra operationen så jag är inte orolig!
Vet att denna uppdatering kom långt om länge efter operationen, jag ber om ursäkt för det, men nu har ni en uppdatering iallafall!
Kram på er!
(Bilder kommer senare!)
onsdag 9 april 2014
Nervös till 1000...
Jag vet att jag borde sova just nu, men jag kan verkligen inte... Är helt slut men hjärnan vägrar sakta ner och koppla av, kanske inte så konstigt. Imorgon ska jag få operationen jag väntat på i fyra år. De ska helt enkelt plocka bort min käkdisk, och med den ska problemet sedan vara löst.
Ligger för tillfället på patienthotellet och luktar Descutan efter duschen. Finns väl trevligare dofter här i världen, en nygödslad åker till exempel.. Oh well, mamma, pappa och jag har varit runt i Lund idag! Resulterade i en ny kofta och en ny vårjacka till mig! (Jag bara råkade glömma kvar plånboken på rummet, hoppsan!) Sedan åt vi på ett fantastisk restaurang, det var inte det lättaste att hitta mat som jag kunde äta någonstans, men sen kom vi till en Libanesisk restaurang som jag starkt rekommenderar om ni är i Lund någon gång (Minns inte vad den heter men ligger i Saluhallen, direkt in till vänster!). Där träffade vi en underbar servitör/kock som specialanpassade maten efter mig och tillagade den på ett speciellt vis. Han hade själv haft problem med käkarna så han hade full koll på vad man kan äta och hur maten kan lagas, helt underbar var han! Jag är van vid att folk blir aningen förvirrade när jag ber om lättuggad mat och vet att jag ska gå någonstans där det finns fisk eller pasta om jag vill äta.. Idag åt jag lammbiff, ugnsbakade klyftpotatis och bearnaisesås, jättegott!
Det är väl typ dagen i stora drag, lite bilder får dock vänta, insåg precis att de ligger på mammas mobil.. Woopsie..
Okej, wish me luck now, nästa gång jag skriver är jag en förbannad käkdisk fattigare!
Ligger för tillfället på patienthotellet och luktar Descutan efter duschen. Finns väl trevligare dofter här i världen, en nygödslad åker till exempel.. Oh well, mamma, pappa och jag har varit runt i Lund idag! Resulterade i en ny kofta och en ny vårjacka till mig! (Jag bara råkade glömma kvar plånboken på rummet, hoppsan!) Sedan åt vi på ett fantastisk restaurang, det var inte det lättaste att hitta mat som jag kunde äta någonstans, men sen kom vi till en Libanesisk restaurang som jag starkt rekommenderar om ni är i Lund någon gång (Minns inte vad den heter men ligger i Saluhallen, direkt in till vänster!). Där träffade vi en underbar servitör/kock som specialanpassade maten efter mig och tillagade den på ett speciellt vis. Han hade själv haft problem med käkarna så han hade full koll på vad man kan äta och hur maten kan lagas, helt underbar var han! Jag är van vid att folk blir aningen förvirrade när jag ber om lättuggad mat och vet att jag ska gå någonstans där det finns fisk eller pasta om jag vill äta.. Idag åt jag lammbiff, ugnsbakade klyftpotatis och bearnaisesås, jättegott!
Det är väl typ dagen i stora drag, lite bilder får dock vänta, insåg precis att de ligger på mammas mobil.. Woopsie..
Okej, wish me luck now, nästa gång jag skriver är jag en förbannad käkdisk fattigare!
onsdag 2 april 2014
Smärta...
Kronisk smärta.
Två ord som rymmer så mycket. Tänk på det för ett ögonblick. Det är inte något man kan sätta ett plåster på. Det är inte något som man kan blåsa lite på. Det är inte något man kan säga "Det går över tills du gifter dig!" till. Kronisk smärta är något som följer dig varje sekund, varje minut, varje timme av varje dag, månad efter månad, år efter år. Det finns inget slut, inte som du kan se åtminstone. Det finns inget "Det går över tills du gifter dig!" för det vet du inte, det finns inga garantier för det, inga löften som kan ges.
Man lär sig leva med det dock. Det är, åtminstone för mig, en berg- och dalbana. Vissa dagar kommer jag knappt upp ur sängen, andra kan jag nästan helt koppla bort smärtan. Men vad gör man? Man tar sig upp ur sängen på morgnarna, man går till skolan, man skrattar och ler, man skojar och pratar, man går hem, man åker ut till stallet, man pluggar, man fixar allt som måste fixas. Men man orkar egentligen inte. Allting sker som om det vore någon annan som gjorde det. Man kliver in i en roll där man stänger in smärtan i ett litet, litet utrymme någonstans långt bak i hjärnan och sedan gör man allt man kan för att behålla den där. Det är tröttsamt, det är jobbigt, det är både psykiskt och fysiskt påfrestande, man är alltid på spänn, alltid fullständigt medveten om hur skört allt är och hur lätt allt kan brista. Kan någon klandra mig för att jag kommer hem från skolan så utmattad att jag måste sova? Att jag ibland är som ett spöke, som vandrar omkring som i ett töcken och verkar helt borta?
Jag vet; varför ta upp detta nu? En vecka kvar innan operation, sedan är allt löst!
Nej, efter fyra år av kronisk smärta är det ingenting som kommer försvinna i en handvändning. Jag kommer behöva lära mig av med smärtan. Jag kommer ha fantomsmärtor då jag medicinskt sett amputeras. Min hjärna kommer inte kunna koppla att problemet är borta, utan jag kommer behöva medicinsk hjälp för att lära mig att jag inte har ont längre. Kanske kommer jag med tiden få tillbaka känseln överallt också. Jag har känselbortfall ett par centimeter framför öronen, om det beror på förra operationen kom åt någon nerv, eller om det är min hjärna som helt enkelt kopplat bort de delarna i ett försök för att skydda sig själv från smärtan är svårt att veta, men förhoppningsvis slutar det med att jag får tillbaka känseln fullt ut.
Jag har iallafall äntligen fått komma till smärtkliniken och fått ordentliga mediciner, och de hjälper en hel del. Men dosen håller fortfarande på att ställas in så den hjälper inte fullt ut än.
En väldigt bra blogg om kronisk smärta:
http://invisibleillnessbattle.wordpress.com/2013/09/07/6-things-about-chronic-pain-you-didnt-know-you-knew/
Kort sammanfattat: Hen stolpar upp 6 saker de flesta inte vet om kronisk smärta, eller i varje fall inte tänker på.
1. Smärta är utmattande. Hur mycket du än försöker låtsas att den inte finns så kommer den alltid tugga på ditt medvetande och det är uttröttande.
2. Smärta förstör din sömn. Man kan ju tänka sig att efter en dag med att slåss med smärtan är man så trött att man skulle kunna sova igenom vad som helst. Men så är det inte, när man väl somnat naggar smärtan fortfarande på medvetandet och stör sömnen på alla sätt som finns. Man vaknar, man sover oroligt, man har svårt att somna, man har svårt att komma till ro, etc.
3. Smärta gör dig grinig. Det är jobbigt att handskas med smärta, och det gör att det ibland är svårt att kontrollera sitt humör och se det roliga i saker. Minsta lilla kan bli så stort och överväldigande för någon med kronisk smärta.
4. Smärta förstör din koncentrationsförmåga. Smärta låter sig inte ignoreras särskilt enkelt, och det kräver det mesta av koncentrationsförmågan för att inte bryta ihop i en hög, det finns inte mycket koncentration över till annat.
5. Smärta påverkar din självkänsla negativt. Det är mycket att handskas med ett vanligt liv och kronisk smärta, och man måste tillslut backa i hur bra man kan utföra sitt arbete/skolgång, sitt sociala liv osv. Att inse att man inte kan vara så perfekt och duktig som man vill och vet att man egentligen kan men man orkar inte, det tär på både självkänsla och självförtroende.
6. Smärta gör dig inåtvänd och gör att du isolerar dig. Man orkar inte umgås med allt och alla längre, det enda man orkar är att ligga i sängen och göra ingenting.
Ledsen att detta inte blev det muntraste blogginlägget, behövde bara få skriva av mig lite.
Två ord som rymmer så mycket. Tänk på det för ett ögonblick. Det är inte något man kan sätta ett plåster på. Det är inte något som man kan blåsa lite på. Det är inte något man kan säga "Det går över tills du gifter dig!" till. Kronisk smärta är något som följer dig varje sekund, varje minut, varje timme av varje dag, månad efter månad, år efter år. Det finns inget slut, inte som du kan se åtminstone. Det finns inget "Det går över tills du gifter dig!" för det vet du inte, det finns inga garantier för det, inga löften som kan ges.
Man lär sig leva med det dock. Det är, åtminstone för mig, en berg- och dalbana. Vissa dagar kommer jag knappt upp ur sängen, andra kan jag nästan helt koppla bort smärtan. Men vad gör man? Man tar sig upp ur sängen på morgnarna, man går till skolan, man skrattar och ler, man skojar och pratar, man går hem, man åker ut till stallet, man pluggar, man fixar allt som måste fixas. Men man orkar egentligen inte. Allting sker som om det vore någon annan som gjorde det. Man kliver in i en roll där man stänger in smärtan i ett litet, litet utrymme någonstans långt bak i hjärnan och sedan gör man allt man kan för att behålla den där. Det är tröttsamt, det är jobbigt, det är både psykiskt och fysiskt påfrestande, man är alltid på spänn, alltid fullständigt medveten om hur skört allt är och hur lätt allt kan brista. Kan någon klandra mig för att jag kommer hem från skolan så utmattad att jag måste sova? Att jag ibland är som ett spöke, som vandrar omkring som i ett töcken och verkar helt borta?
Jag vet; varför ta upp detta nu? En vecka kvar innan operation, sedan är allt löst!
Nej, efter fyra år av kronisk smärta är det ingenting som kommer försvinna i en handvändning. Jag kommer behöva lära mig av med smärtan. Jag kommer ha fantomsmärtor då jag medicinskt sett amputeras. Min hjärna kommer inte kunna koppla att problemet är borta, utan jag kommer behöva medicinsk hjälp för att lära mig att jag inte har ont längre. Kanske kommer jag med tiden få tillbaka känseln överallt också. Jag har känselbortfall ett par centimeter framför öronen, om det beror på förra operationen kom åt någon nerv, eller om det är min hjärna som helt enkelt kopplat bort de delarna i ett försök för att skydda sig själv från smärtan är svårt att veta, men förhoppningsvis slutar det med att jag får tillbaka känseln fullt ut.
Jag har iallafall äntligen fått komma till smärtkliniken och fått ordentliga mediciner, och de hjälper en hel del. Men dosen håller fortfarande på att ställas in så den hjälper inte fullt ut än.
En väldigt bra blogg om kronisk smärta:
http://invisibleillnessbattle.wordpress.com/2013/09/07/6-things-about-chronic-pain-you-didnt-know-you-knew/
Kort sammanfattat: Hen stolpar upp 6 saker de flesta inte vet om kronisk smärta, eller i varje fall inte tänker på.
1. Smärta är utmattande. Hur mycket du än försöker låtsas att den inte finns så kommer den alltid tugga på ditt medvetande och det är uttröttande.
2. Smärta förstör din sömn. Man kan ju tänka sig att efter en dag med att slåss med smärtan är man så trött att man skulle kunna sova igenom vad som helst. Men så är det inte, när man väl somnat naggar smärtan fortfarande på medvetandet och stör sömnen på alla sätt som finns. Man vaknar, man sover oroligt, man har svårt att somna, man har svårt att komma till ro, etc.
3. Smärta gör dig grinig. Det är jobbigt att handskas med smärta, och det gör att det ibland är svårt att kontrollera sitt humör och se det roliga i saker. Minsta lilla kan bli så stort och överväldigande för någon med kronisk smärta.
4. Smärta förstör din koncentrationsförmåga. Smärta låter sig inte ignoreras särskilt enkelt, och det kräver det mesta av koncentrationsförmågan för att inte bryta ihop i en hög, det finns inte mycket koncentration över till annat.
5. Smärta påverkar din självkänsla negativt. Det är mycket att handskas med ett vanligt liv och kronisk smärta, och man måste tillslut backa i hur bra man kan utföra sitt arbete/skolgång, sitt sociala liv osv. Att inse att man inte kan vara så perfekt och duktig som man vill och vet att man egentligen kan men man orkar inte, det tär på både självkänsla och självförtroende.
6. Smärta gör dig inåtvänd och gör att du isolerar dig. Man orkar inte umgås med allt och alla längre, det enda man orkar är att ligga i sängen och göra ingenting.
Ledsen att detta inte blev det muntraste blogginlägget, behövde bara få skriva av mig lite.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)